Foto: Hans Berggren

Här kommer ett litet smakprov från den kommande boken,

"Mina Tokiga Minnen Del 2: Resor i Sovjetunionen 1966-1975":

 

Kapitel 12:

Om stridsvagnfotografering,

en polisarrest, gammatning

och fem ihjäl körda får.

”Non diem perdide!”

Latin: ”Ingen förlorad dag!”

 

​

Jag vaknade vid fyratiden av fåglarnas morgon-kvittrande. Solen var redan uppe och mynastararna väsnades muntert i parken utanför hotellet. Det var första maj år 1971 och början på den tredje och sista etappen på vår 18-dagars resa till Sovjetunionens Centralasien. Vi var arton förhoppningsfulla svenskar, varav sjutton var resedeltagare, de allra flesta från Sydvästskåne, däribland min 70-åriga mor,

som fått resan i present av mig på sin 70-åriga födelsedag samma år, (dock nedrest från Jönköping till mitt hem Enehusa i god tid innan), i en kultur- och naturresa med mig som reseledare till sovjetiska Centralasien.

Vi hade samlats på färjestationen i Limhamn, intagit förmiddagsfika på färjan till Dragör, åkt buss till Kastrup och flugit med Aeroflot med en Iljushin 18, från Köpenhamn till Moskva, där vi mellanlandat och haft två dagars turistande. Sedan nattflyg till Tasjkent, där vi ägnat några dagar åt fågelskådning dels i bergen dels ute på stäppen.

Fågelutbudet hade varit mycket bra med bland annat bandhavsörn, mängder med rosenstarar, blåkråkor och båda biätararterna. I Tasjkents nya ”stadspark” hade vi sett flera taigasångare och många andra småfågelarter, som nu sträckte norrut mot Sibiriens häckningsområden, klängande i de små nyplanterade buskarna och träden, oftast med bara några få nyutslagna blad.

Från Tasjkent hade vi flugit vidare till Samarkand och tillbringat nästan en vecka där, beundrande alla de gamla koranskolorna från 13- och 1400-talet, byggda av Timur-Lenk: Registan, sett intressanta ökenarter runt Bukhara och njutit i bergen av tusentals blommande blå iris, vita, nästan meterhöga stäppliljor och röda vilda tulpaner.

Och, ”Surpris, surpris!!!”. Vi överraskades också av en meterlång ”scheltopusik*, världens största och mycket ormlika ormslå, en helt ofarlig, benlös ödleart, ringlande i hög fart ibland resedeltagarna utför en brant backe till damernas mycket högljudda förskräckelse. Vi hade till och med gjort ett nattligt besök i öknen i hopp om att få höra den sällsynta ökenugglan, dessvärre utan framgång.

Nu var vi på sista benet av resan: Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe. Staden ligger på cirka 800 meters höjd vid den lilla floden Dunschanbinka. Idag var det alltså första maj och vi skulle börja dagen med att bese förstamajtåget med bland annat en militärparad, innan vi efter lunch gav oss upp i de höga bergen. Vi hade två dagar till innan vi den fjärde maj skulle starta återfärden till Skåne och båda dessa dagar avsåg vi att jaga gamar, örnar och annat i de riktigt höga bergen, vars toppar nådde upp över 5000 meter över havet och där det till och med fanns snöleoparder, de stora asiatiska bergskedjornas kronjuvel.

Första maj var en av de största och viktigaste högtiderna i Sovjetunionen. Det var bara nyår och Segerdagen 9e maj, då WW 2 slutade, som var större under Sovjetunionens tid. Majfirandet i Dusjanbe skulle börja först klockan tio med en militärparad. Men vi var på plats i ”Stadsparken” en timme innan för att hinna hitta några roliga fåglar och njuta av parken. Av småfåglar var det den morgonen gott om sjungande taigasångare och naturligtvis de allestädes närvarande högljudda mynastararna.

Så småningom började parken fyllas av festklädda människor. Så gott som alla manliga tadzjiker hade tubetejka på sig, en liten fyrkantig mössa med vackra broderier i vitt och silver på det svarta grundtyget. Detta talade om att bäraren var muslim.

Alla unga och ogifta kvinnor hade på den tiden sitt vackra svartblanka och midjelånga hår i en mängd flätor, 39 stycken, markerande deras ogifta status. De gifta dolde alla håret med huvudduk, vilket på motsatt sätt markerande den muslimska kvinnans gifta status.

Min vän Alexander Jaitsky berättade, när jag avslöjade hur mycket jag uppskattade 39-flätorsmodet, att kommunisterna ogillade muslimska uttryck och att därför alltfler flickor klippte sig eller endast bar ett mindre antal flätor.

Männen däremot bar vad man i min barndoms Småland skulle ha kallat ”söndags-eftermiddags-gå bort-kostymen” eller möjligen ”fin-kostymen.”

Plötsligt, när vi gick och beundrade planteringarna med härligt doftande rosor av gammaldags typ och spanade fåglar, kom en stor stridsvagn, som den första i en lång rad körande på den utfartsväg norrut från staden, som gick genom parken. Eftersom vår guide, Irina, en nästan löjligt liten och äppelkindat försagd flicka, men mycket vänlig och alltid glad och effektiv, hade sagt oss vid frukosten att allt under militärparaden var tillåtet att fotografera, tog jag ett par bilder av den första stridsvagnen. I min närhet stod då en dam från Staffanstorp, Elisabeth, vars efternamn jag tyvärr har glömt, och dessvärre har deltagarlistan försvunnit vid någon av mina flyttar.

Eftersom jag redan i Sverige under resans planering visste att vi skulle vara i Dusjanbe och se militärparader den första maj, hade jag kollat lite hemma just på stridsvagnar. Den som vi troligen skulle få se hette T-34, var med sina 31 ton medeltung, var 7 meter lång, två och en halv meter bred och lite styvt två meter hög. Det var just den som kom körande här.

Den ansågs vara den bästa stridsvagnen i Europa vid krigsutbrottet september 1939. Men ryssarna hade till skillnad från tyskarna grovt underskattad behovet av reservdelar, vilket de blev obehagligt varse av i finska vinterkriget.

  Alltnog, vi stod som sagts bredvid en rosenrabatt och beundrade dess fägring, när stridsvagnarna dundrade förbi på vägen bakom oss. När Elisabet såg mig fotografera vagnen tog hon också upp sin kamera och knäppte.

Irina som stod bredvid mig, kommenterade inte vårt fotograferande. Klockan var då tio minuter före tio.

En bit från oss stod en liten grupp kvinnor, uppenbarligen ”storryssar”*, eftersom de bar vanliga hattar av olika modeller, alltså inte muslimer och knappast ens tadzjiker. När jag såg att de betittade oss ganska närgånget, bugade jag lite och log mitt vänligaste leende. Det tycktes tas som en provokation, för de pratade flitigt sinns emellan, till synes ilsket, skakade på sina huvuden och en av dem rusade i väg mot parkens ingång.

Efter kanske fem minuter var hon tillbaka med en polis och kom med hela damgruppen och med polisen i släptåg fram till oss. Polisen, en kraftfull medelålders man med Stalinmustasch, såg faktiskt mycket besvärad ut.

När jag försökte med en artig fråga på ryska, utbröt ett intensivt tjattrande. Alla storryskorna talade upprört i munnen på varandra, vår stackars guide, Irina, såg helt olycklig ut och så småningom förstod vi, att de sa att det var förbjudet att fotografera militära objekt och nu skulle vi minsann i fängelse. Två av damerna höll upp händerna och visade hur vi hade tagit bild efter bild, alldeles fullt.

Irina vände sig till polisen och hävdade att vi var i vår fulla rätt att fotografera, enligt hennes regelverk. Eftersom damerna fortsatte att prata i munnen på varandra och beskylla oss bland annat för att hota Sovjetunionen, torde han ha insett att hans lugna spatserande på förstamajfesten nu hade förvandlats till hårt arbete med två av folket misstänkta brottslingar och åtminstone fem ilskna och upprörda angivare och vittnen.

”Vi måste gå till stationen och jag måste skriva rapport”, var hans beslut, och det gjorde vi.

Här vill jag varna dig, käre läsare, för att det mesta av detta kapitel kommer att bli ett tragglande av förhör och ointressanta detaljer, som visserligen säger åtskilligt om Sovjetunionen, men ändå nog kan uppfattas som tråkigt. Tycker du så, gå då direkt till sidan xxx, där det blir mer intressant och något börjar hända igen.

Irina, som ju hade ansvaret för oss, beslöt att hela gruppen måste gå med, så skulle hon ordna transport till hotellet för icke-brottslingarna med något fordon och en reservguide. Det tog en halvtimme bara att komma till stationen, där Irina fick låna en telefon och ringde flera samtal. Naturligtvis kom hon inte fram till alla, men efter ytterligare en halvtimme hade hon fått ordnat för den icke-brottsliga gruppen.

Medan Irina använde telefonen, en ”petmoj” av ålderdomligt slag, skrev polisen på skrivmaskinen, som såg ut att vara producerad på tidigt 30-tal. Han skrev mycket långsamt och använde huvudsakligen ”pekfingervalsen”.

Jag såg på klockan igen. Halv tolv.

Under tiden hade polisen skickat i väg ett par frivilliga att hämta tre fåtöljer till Irina, Elisabet och mig, eftersom stationen, ett litet hus bara sex sju meter i fyrkant, inte ägde mer än polisens skrivbordsstol, där han satte sig själv. Däremot fanns det en väggfast ganska smal bänk utan stoppning på två sidor av huset och där fick de fem vittnena och så många åskådare som kunde klämma sig in, sitta.  Vi hade nämligen på vägen till polisstationen samlat upp en inte obetydlig mängd åskådare. Polisingripanden samlar tydligen åskådare i ett kommunistland likaväl som i Sverige.

”De måste sitta ganska obekvämt, kan jag tänka” tänkte jag, och såg på min klocka. Nu hade den blivit kvart över tolv.

”Nu har vi missat militärparaden, som vi skulle fotografera”, viskade jag till Irina. Hon tittade förvånat på mig och började så fnissa, men dolde fnisset med handen. Hon var en bra guide, hon kunde se och trots allvaret uppskatta det komiska i situationen.

Då såg jag att Elisabet satt och grät. Jag viskade till henne:

”Det här är endast formaliteter, som polisen är tvungen att genomföra, vi är tillbaka på hotellet ikväll. Aldrig att Intourist skulle hålla turister kvar och låta alla dollarna försvinna” sa jag tröstande.

Polisen harklade sig högljutt, alla tystnade och så bad han mig att berätta vad som hade hänt. Eftersom min ryska visserligen fungerade bra men ändå inte var särskilt lysande, berättade jag på engelska för Irina som översatte till ryska. Jag medgav att jag tagit två bilder, inte fler, av stridsvagnen och erbjöd polisen att genast dra ut filmrullen ur kameran och överlämna det så förstörda beviset.

Efter mig var det Elisabets tur. Hon talade en mycket dålig engelska så hon berättade för mig, som översatte till engelska till Irina, som översatte till ryska åt polisen. Omständligt, men likväl var det nödvändigt.

Polisen tackade mig och Elisabet artigt och skulle så vända sig till de fem anklagande ryskorna. Men då avbröts han av att två män kom in, den ene bärande ett litet vackert snidat bord, den andre med en bricka. Jag häpnade. På brickan stod en stor tekanna, tre tekoppar, ett fat med piroger och ett med bröd ” lipjåsjkor”, det läckra, plättformade och stenugnsbakade uzbekiska brödet till oss anklagade brottslingar! Ingen annan, inte ens polisen själv, fick något att äta eller dricka!

Polisen sade var så god, vänd till oss två svenskar, och så, vänd till de andra längs bänkarna, något på uzbek, som jag givetvis inte förstod, men Irina översatte senare åt mig, när vi frisläppts, att det handlade om att man inte kunde underlåta att genomföra den tadzjikiska gästfrihetens heliga sedvänjor!

Reaktionerna i ”publiken” var klara. De fem ryskorna avslöjade sin härkomst genom att se ilskna ut och viska med varandra, medan de andra åskådarna, alla tadzjiker av klädedräkten att döma, nickade och såg mycket belåtna ut.

En stilpoäng till polisen!

Vi tre vid bordet lät oss väl smaka. Teet var det goda gröna, centralasiatiskt odlade teet; pirogerna var stora, matiga med fyllnad av fårkött och grönsaker.

Polisen gav så ordet till ryskorna. Hon som tog ordet var en ganska fet madam, i en mörkgrön klänning och hårt rödmålad mun, som färgmässigt illa skar sig mot hennes bleka ansikte. Hon  sa att jag hade tagit en rad bilder,  många fler än två och att också Elisabet, som nu lugnat sig lite, hade tagit bild på bild. När hon pekade på Elisabet gjorde hon igen pantomin med hur Elisabet hade knäppt bild efter bild, vridit fram filmen, knäppt igen, och igen.

Polisen antecknade flitigt under tiden, och när damen satte sig gav han tecken åt nästa angivare som i stort sett upprepade vad rödmunnen andragit. Polisen frågade på ryska om någon mer ville säga något, men lyckligt nog blev det tyst. Då ursäktade sig polisen och sa:

”Ni får vänta medan jag skriver rapport. Ingen av er får lämna lokalen” och fortsatte att knacka med pekfingrarna.

Klockan var då redan halv fyra.

Till sist var han tydligen färdig med rapporterna och släppte i väg de fem kvinnorna.

Vad vi tre kunde förstå hade polisen inte fått annat än lite te på hela dagen, vilket jag nämnde och beklagade för honom. Han svarade filosofiskt:

”Det är mycket man får stå ut med som polis. Men det finns fördelar. Dusjanbe är en mycket lugn stad, så periodvis händer näsan ingenting alls i mitt distrikt. På så sätt jämnar allt ut sig.”

Polisen hade ringt olika samtal då och då och rätt som det var, kom en man in och presenterade sig för oss på engelska som tolk, och efter ytterligare en stund, när han pratat om vår resa och Sverige, kom en man till och meddelade att nu kunde vi gå till hans källare. Polisen berättade för Irina att den mannen var fotograf och skulle framkalla våra filmer, så vi fick klarhet i om vi hade fotograferat stridsvagnen eller inte.

Det var en bra bit att gå, men det var skönt att få sträcka på benen efter att suttit så länge. Fotografen hade en trång källarlokal, dit vi kom strax efter klockan fem.

Vi var nu ett sex personers sällskap: polisen, tolken, fotografen, Irina och två svenskar. Källarrummet, till vilket en brant trappa ledde, var bara ungefär två meter brett och fem meter långt av vilka de innersta 70 – 80 centimetrarna upptogs av ett bord med skålar för kopieringsvätskor och en stor förstoringsapparat, så det var inte mycket plats för var person. Fotografen behövde också ett visst svängrum. Irina som nog inte var mer än 150 cm lång, nästan försvann i mörkret. Det enda ljuset i lokalen var en röd mörkrumslampa.

Nu höjde polisen sin röst. Han höll upp min kamera – han hade hela tiden haft både min och Elisabets kamera först på skrivbordet, sedan i en axelväska – och frågade:

”Är detta er kamera?” Jag svarade naturligtvis:

”Ja.”

”Skulle någon ha kunnat byta ut filmen under tiden sedan jag beslagtog den?”

”Nej,”

Han befallde fotografen att öppna kameran och ta ut filmrullen. När den var ute tog han rullen och höll upp den:

”Håller ni med om att detta är den filmrulle, som ni använt för att fotografera en stridsvagn med.”

”Ja, det medger jag.”

Han lämnade filmrullen till fotografen, som lade rullen i en framkallningsdosa. Nu tog polisen fram Elisabets kamera och hela samtalet och proceduren upprepades, varefter även hennes filmrulle kom i en framkallningsdosa.

”Nu” sade polisen ”skulle det vara trevligt om ni under den halvtimme som framkallningen tar, skulle vilja berätta något om varför ni har rest till Dusjanbe och om era upplevelser här.”

”Det gör jag gärna.” Jag berättade på ryska om hur Tien Shan-bergen dämde upp fågelsträcket mellan Sibirien och Afrika/Sydasien, om hur vi sett praktfåglarna blåkråka, biätare och härfågel i mängder, om mynastararna, som bara hade funnits här i cirka 20 år – här nickade alla, det visste de – om rovfåglarnas sträck och om att vi i morgon skulle upp till högfjällen ”vöisokogornöj”, och hoppades få se bland andra snögam, lammgam och den praktfulla större rosenfinken.”

Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag kunde alla dessa fåglars namn på ryska, som följd av mitt stora fågelintresse. När jag slutade applåderade alla och fotografen meddelade att framkallningen var klar. Nu höll polisen upp först min filmrulle och visade på två suddiga stridsvagnsbilder och pekade sedan på bara en på Elisabets rulle.

”Nu är ni fria att gå hem, och tack för föreläsningen. Här får ni era kameror tillbaka och den exponerade filmrullen. Jag beklagar att vi här inte har kunnat framkalla den så att bilderna blivit i färg.” Vi tog farväl, tog i hand och gick upp lättade för den branta trappan. Klockan var nu åtta och när vi stannade utanför kom polisen fram till oss och berättade att han beklagade hela situationen, som han helt skyllde på ryskorna.

”Jag visste hela tiden att det var tillåtet att fotografera vagnen, men enligt våra regler måste vi alltid göra rapport 0

”Det förstod jag från början. Nu fick vi ju också en fin inblick i en del av Sovjetunionen som vi annars aldrig hade fått se. Det var inte en förlorad dag.”

När vi gått några minuter och gratulerade oss till att ha sluppit så billigt undan, snubblade Irina och var på vippen att falla ut mot gatan, fick tillbaka balansen men stod då två steg ut på gatan. Just då kom en svart bil sakta körande och stannade.

”Polisen” hörde jag Irina i ett skräckfyllt flämtande andetag. Jag lade armen om henne och viskade:

”Håll mun, säg inte ett ord.”

Polisen stannade mitt för oss, vevade ned vindrutan, öppnade dörren och gjorde sig färdig att stiga ut.

Jag hörde hur Irina förskräckt drog andan.

”Hur var det här da” hade en svensk polis frågat. Jag kunde inte tolka polisens ryska men sa genast: ”Hon har druckit för mycket champagnski, dessvärre.”

”Ja, det är inte förbjudet , men ta hem henne så hon inte trillar och gör sig illa. Hon är ju riktigt söt.” sa polisen omtänksamt, stängde dörren och körde vidare.

”Du har räddat mig”, flämtade Irina.

”Jag hade mist arbetet om han varit mindre vänlig och satt dit mig för fylleri i tjänsten. Tack, tack.”

När det strax därpå kom en taxi stoppade jag den och tog oss alla tre till hotellet där resten av gruppen hyllade oss som hjältar, beklagade oss att vi genom frisläppningen missade alla roliga fågelarter, som vi annars kunde ha fått se i Sibirien, om vi hade hamnat där som fångar.

Innan jag somnade gott efter dagens många olika intryck tänkte jag:

”Synd om Elisabeth, hon var ordentligt skärrad. Men det har ändå inte varit någon ”Diem perdide”, = ”en förlorad dag” som den romerske kejsaren Titus lär ha sagt om varje dag, då han inte kunnat göra någon god gärning. Vi har i stället fått se en god demonstration av en positiv sida hos den sovjetryska polisen.”

Den nästa dagen var vi uppe och på väg redan klockan sju. Vi skulle upp i högfjällen, till över 4,000 meter höjd och där såg vi den dagen faktiskt alla de tre efterlängtade gamarterna: snögam, smutsgam och till och med lammgam.

Men första stoppet blev en hemsk men ändå lyckosam överraskning redan efter en halvtimme. Vägen gick brant uppåt med öppna gräsmarker på båda sidorna. På och vid sidan av vägen stod en mängd stora fåglar och flera kretsade över. När vi kom närmare såg vi att det låg flera får på och precis vid sidan av vägen, alla döda. Inga herdar eller levande får sågs till, så olyckan måste ha skett för åtminstone någon dag sedan.

Irina hävdade genast att vi måste vända och köra tillbaka och anmäla olyckan till polisen.

”Nej” sa jag, mycket bestämt.

”Då förlorar vi hela dagen, det blir som igår. Har du, Irina , någon kunskap om får och fårskötsel?”

”Nej. Jag vet inte mer än att lammkött är gott.”

”Bra. Då vet jag mer än du i detta. Jag har haft en liten fårhjord i fem år, som nu min fru och barn tar hand om. Dessa får här, som nog körts ihjäl av en buss eller lastbil, kan inte tillvaratagas. De skulle ha tömts på blod genast. Nu har de legat många timmar i det varma vädret och deras kött är nu otjänligt till människoföda...

Men till gamarna duger de gott. Jag ska gå ut och skära upp dem så även glador och korpar kan komma åt dem. Vi kör upp i fjällen efter denna paus, och i morgon bitti kör vi hit igen och har då gamfest utanför bussfönstren.”

Irina: ”Bra! Du tycks ha full kontroll på det hela. Tack för att du gör detta, för mig hade det blivit ett tidsödande, besvärligt problem.”

Utanför låg fem döda får. Jag undersökte dem; alla ännu med likstelheten i kropparna och jag tänkte:

”Då har de med stor sannolikhet blivit påkörda tidigt den senaste natten, igår eller i går kväll och chaffisen har beslutat sig för att låta dem bli gammat… ”

Jag drog ut fåren så där 10 meter ut på fältet, skar upp deras bukar från armhålan till låret , så att inälvorna vällde ut. När jag var färdig torkade jag av mig och morakniven med torrt gräs.

När jag såg upp kunde jag konstatera att himlen var full av fåglar: Några snögamar och gåsgamar, en ensam grågam, två smutsgamar, minst ett tjog brunglador och kanske ett dussin korpar, till vilka jag ropade:

”Varsågod, mina vänner. Andra frukosten serverad.” och till gruppen, som mangrant klättrat ur bussen och stod och avnjöt skådespelet med sina kikare, sade jag:

”Nu har ni sett alla tänkbara gamarter här utom lammgam, men den får vi nog i eftermiddag. In i bussen igen nu. Mot lammgamen!”

Irina väntade i bussen: ”Tack, tack. Sådana här extra och oförutsedda händelser är alltid irriterande och besvärliga. Och kan också vara eller bli obehagliga eller till och med farliga, om man råkar göra fel i sin okunskap.

Tack vare dig behöver jag nu bara skriva en rapport, som du får bekräfta med din namnteckning och det är inte ens någon brådska med det. Utan ditt kunnande och din insats hade jag varit tvungen att åka tillbaka med hela gruppen till närmsta polisstation, den vi var på igår.”

”Ja, det var bra att vi kunde rädda dagen,” avslutade jag.

Bussen startade och vi fortsatte uppåt. Det blev en mycket lyckad dag dels många trevliga bergarter, däribland den eftertraktade lammgamen, mycket blommande tulpaner och andra fjällväxter, en härlig lunch med av chauffören grillad lammstek, lipjåsjkor och höga förväntningar på morgondagens nästa gamfest.

När vi efter kvällsvarden hade haft vår genomgång och skulle gå och lägga oss kom Irina och tackade mig och gav mig en stor kram. Elisabeth, hon som gråtit under förhöret dagen innan, tog mig i armen och viskade:

”Irina är nog störtförälskad i dig. Sånt märker vi kvinnor.”

”Hoppsan”, tänkte jag. ”Men det kan jag bjuda på. Och hon är ju faktiskt ganska söt.”

”Gamfesten” den nästa morgonen gick helt efter våra förväntningar. Alla de gamarter vi hade sett ett tidigare plus en ung lammgam. Bra. Gamla och unga lammgamar hr helt olika dräkter, så det var trevligt. Därtill fanns också två helt vanliga skator på plats, löjligt små bland de jättelika asätarna.

Vi missade tyvärr en av mina drömarter, den större rosenfinken, som jag dock senare såg fint under en resa till Ladakh. Men det är en annan historia, som nog kommer att berättas i en framtida ny del av ”Mina tokiga minnen”.