”Att veta, vad man vet och vad man inte vet,

är den sanna kunskapen.”

Konfucius

 

Förord

​

Denna historia började jag skriva redan 1982. I Lund verkade då den välkände lundaprofilen Helmer Lång, engagerad i en lång rad Lundakarnevaler både som karnevalsgeneral och ledare för karnevalernas konstutställningar.

Vi råkade träffas. Han kände till mitt arbete om lantraserna, vilket gjorde att han föreslog en artikel i Skånska Akademins årsbok om ämnet.

En sådan skrev jag och den kom också in i årsboken 1982: ”Skånsk Blandning”.

Efter denna framgång föreslog Helmer att jag skulle skriva en skröna till nästa årsbok. Det gjorde jag, men varken Helmer eller jag tyckte den var bra nog. Den fick bli liggande i en pärm märkt ”äldre, odugliga”, som jag dock måste ha tyckt vara värda att spara. Då och då tittade jag till den, tog upp den och tuggade lite på den. 

 

Sedan kom datorerna vid 90-talets ingång och jag skrev över skrönan i min första leasade ”ordbehandlare”, en jättelik dator, som inte kunde skriva ut när man jobbade på den, så varje utskriven sida innebar en kaffepaus. Skrönan låg i datorn och luftades utan framgång då och då. När jag 2012 köpte min första stora iMac låste jag om igen skrönan, men var inte så imponerad. Jag hade då 23 år tidigare haft mitt genomslag som författare med verket ”Svenska lantraser. Deras betydelse förr och nu”, som fortfarande säljer.

​

Efter min hustrus död 1996 skrev jag ”Min älskade är död”, varefter författarlågan så gott som slocknade. Men jag lyckades för sju år sedan att blåsa liv i den igen med en diktsamling: ”Håkans haiku. Helt i onödan.” När jag klarat detta tänkte jag att det väl borde gå att skriva något vettigt också och lyckades i juni i fjor komma ut med första delen av ”Mina tokiga minnen del 1. Utbildning, uppväxt och de första resorna.” Uppmuntrad av detta högg jag igång med andra delen av ”Mina tokiga minnen del 2. Resor i Sovjetunionen och Kommunistkina”, som är färdig till hälften. Men då råkade jag av en händelse hitta den gamla skrönan i datorn och läste igenom den,

utan nämnvärd entusiasm. Men på natten drömde jag hela storyn och nu började plötslig figurerna i skrönan att kräva plats. Truls förmänskligades och hans kärlek till Emelie bejakades, men med hemska konsekvenser. Kring dessa två figurer klev en rad människor fram ur skuggorna och krävde plats. Det kunde inte hjälpas. Jag lade ”Mina tokiga minnen del 2” på is, och koncentrerade mig på Truls och Emelie. Det lustiga är att det kändes som om jag inte längre hade kontroll över handlingen, den bara växer och nya personager kräver utrymme. Detta är nog det roligaste i skrivväg som har hänt mig. Jag hoppas att boken kommer av trycket denna vår, och jag hoppas att ni, kära läsare, ska finna det lika nöjsamt att läsa skrönan, som jag har njutit, när jag har skrivit den.

​

Med många glada hälsningar från er tillgivne vän

​

Håkan Hallander.

Sommarhult,

Gnosjö den 13 februari 2022.

​

​

​

​

​

 

 

 

 

 

 

 

​

​

​

​

​

​

 

 

 

 

PS.

Jag talar och skriver ett språk, som mina föräldrar lärde sig i början av förra seklet och jag för 80 år sedan. Därtill roar det mig att använda * ålderdomliga ord och böjningsformer. Detta må läsaren ursäkta. Sådana ord är markerade med en asterisk ”*” och förklaras i kapitlet ”Ordförklaringar” sist i boken.

​

Densamme