Jag har ända sedan barnsben varit intresserad av Japan. Kulturen, främst litteraturen och konsten, är helt fantastisk.

Som trädgårdsodlare kan man inte annat än beundra de sedan mer än tusen år odlade och förädlade vilda växtarterna.

För fågelskådare är landet rena drömmen.

 

I åttioårsåldern började jag leta efter lämplig hjärnträning och tänkte att ett nytt språk skulle vara det bästa för att få fart på huvudet. Jag började alltså läsa japanska, inte det lättaste. På nätet hittade jag en finsk sajt: ”WordDive”, mycket bra för mina behov. Sedan dess har jag periodvis ägnat två - tre timmar dagligen åt japanskstudier. Jag fann också en japanska i Eslöv, Hikaru Sugi, vars man var projektledare på Sony. Med nätsajten och Hikaru-sans hjälp kände jag mig efter ett halvårs studier mogen för att prova språket och reste våren 2015 på en månadslång resa till Japan, Hokkaido och norra Honshu.

 

Märkligt nog fungerade språket, och jag kunde hjälpligt hacka mig fram. Jag hyrde bil och körde runt, mest i berg och skogiga trakter. Mitt huvudintresse är djur och naturvård och här fick jag mitt lystmäte, men jag hann också med Tokyo och en rad museer.

 

Sedan något decennium har jag fuskat med att skriva haiku, sedan jag börjat läsa japanska starkt uppmuntrad av Hikaru-san, min lärarinna. Min resa blev mycket lyckad. Jag fick flera vänner som jag sedan dess växlat mejl med. Det blev också ganska många haiku skrivna. Snart kände jag intensivt att jag inte var färdig i Japan och reste dit den nästa hösten, 2016, speciellt för att se höstfärgerna. Det blev ytterligare en fantastisk resa, men hösten var ovanligt varm, och det var knappast höstfärger att tala om.

 

Jag lyckades däremot få kontakt med konstnären Jun Okiyama, som gjort en underbar illustration till Bashos ”groddikt” och fick lov att använda hans bild som bokomslag. Nu hade jag också tillräckligt med haiku för att göra en liten bok, nämligen nyutkomna ”Håkans haiku. Helt i onödan."

 

Boken förklarar i första kapitlet vad jag menar med i onödan. Andra kapitlet handlar om haikuns historia och också något om japanska skriftspråket. Resten av boken ger dikter om Människan, Naturen och Djuren. De flesta dikterna är skrivna i eller med utgångspunkt från något japanskt tema, men det finns också sådana som behandlar svenska fenomen.

 

Boken har, när detta skrivits, ännu inte recenserats, men en läsare mejlade mig följande ord: ”Har läst dina Haiku och blivit djupt imponerad. Med stor elegans och espri fångar du tillvaron. Min favorit är den på sid. 87, tänker på våra svalor i augusti. Så "helt i onödan" är inte dina prestationer, verkligen inte.”