Efter att för fem år sedan med japanskan lyckats få bukt med trögheten i min hjärna tog jag mig samman och gav ut mina haikudikter: ”Håkans haiku. Helt i onödan”. Efter denna bedrift började längtan efter att skriva igen klia i fingrarna. Det kändes självklart att det inte var det jag skrivit om och levt av utan alla dessa äventyr som skulle vara ämnet.

Jag upptäckte då till min stora förvåning att jag länge omedvetet måste ha förberett detta ”tillbaka till skrivandet”. På nästan alla resor har jag skrivit utförliga dagböcker. I min dator har jag hittat mängder med små nedskrivna tankar. Därtill har jag en massa små lappar, som sparats i pärmar, lådor och på de mest förvånande platser, lappar som tydligt pekar på att jag en gång måste ha bestämt mig för att skriva mina minnen.

När jag äntligen kom igång och i september i fjor började skriva häpnade jag över två märkligheter. Dels formligen exploderade skrivandet, kapitel efter kapitel forsade fram ur fingrarna. Dels upptäckte jag, att trots min ålder och min glömska hade jag så mycket av minnen, intryck, bilder, personer, ja nästan allt kvar i en enorm minnesbank i huvudet, som pockade på och ville ut. 

Jag har försörjt mig i femtio år av mitt långa liv som naturjournalist, åkt världen runt och besökt nationalparker och liknande platser för att dels se och njuta av och dels skriva om djur- och växtarterna, ekologin och naturvårdsproblemen. Under dessa resor har jag upplevt många udda, märkliga och ibland verkligt farliga äventyr. När jag nu på min ålders höst ser tillbaka tänker jag mer på dessa äventyrligheter än på det jag skrev om då..

Jag är nu kommen så långt att jag beräknar att boken finns tillgänglig i bokhandeln i början av juni. Namnet är Mina tokiga minnen del 1, Uppväxt, utbildning och de första resorna.. Utgivarre är mitt kära Bokförlaget Blå Ankan.

Denna boks namn pekar på att det måste komma minst en del till. Men när jag rotar i huvudet finns där planer på två, kanske tre eller till och med flera delar. Med 87 år på nacken är min life expectancy inte särskilt stor. Därtill har jag i huvudet ett kinesiskt ordspråk: ”Barnet talar om vad det gör, mannen om vad han har gjort och narren om vad han skall göra.” 

Därmed sätter jag punkt för denna rapport och önskar mina kommande läsare en förhoppningsvis angenäm och nöjsam läsning.

Håkan Hallander, Sommarhult den 19e maj 2021.

​

PS: Här nedan kommer som ett smakprov en bit ur bokens Kapitel 11:

                           En elefants ändalykt.

​

​

Kapitel 11. En elefants ändalykt

​

”Quand de bruit par un omelette!” Gammalt franskt ordspråk,                   svensk motsvarighet ”Mycket väsen för ingenting.”

 

År 1971 hade jag tre veckor julisemester från min museitjänst. Jag och min familj åkte tillsammans med goda danska vänner på segelsemester i Bohuslän och hade mycket trevligt. Under min semestertid vikarierade min gamle chef på Zoologiska Museet i Lund, docent Yngve Löwegren, på min tjänst som förste intendent och avdelningschef. Vi var goda vänner sedan länge och han kom in min sista dag innan semestern. Vi pratade igenom vad som skulle och skulle inte göras. 

Jag gick på semester med gott samvete. Yngve skulle klara varje uppkomstbar situation, trodde jag. När jag kom hem och gick i tjänst fick jag omedelbart veta att museet hade fått en ”stor” donation från Zoologisk Have i Köpenhamn i form av en gammal indisk elefanthane.

Elefanten, som, om jag minns rätt, var 58 år, hade fått tandvärk och blivit oregerlig och flera gånger stångat och gjort stora hål med betarna i elefanthusets tjocka plåtportar. Den ansågs därför vara livsfarlig, så man hade tyvärr varit tvungen att avliva den, till stor sorg för alla köpenhamnare, som genom många år känt och älskat gamle Chieng Mai, en gång en gåva från Thailands kung till det danska kungaparet. 

När man nu stod där med en stor död och mycket vacker elefant, tänkte man att den skulle bäst göra sig på ett museum. Givetvis var man klar över att ”stoppa upp” ett så stort djur skulle vara ett både dyrt och resurskrävande företag. Men det skulle bli någon annans problem. 

Köpenhamns Zoologiska Museum fick givetvis första chansen, men tackade omgående nej. Samma gjorde de zoologiska muserna i Göteborg och Lund och inte ens Riksmuseum i Stockholm nappade; de hade redan två stora monterade afrikanska elefantskelett i sin entré.

Som sista utväg försökte danskarna med Malmö Museum. Löwegren försökte ringa mig, men detta var före mobiltelefonernas tid, så det gick dessvärre inte att få fatt i mig. Jag hade artigt men bestämt tackat nej, om jag fått frågan.

Men Yngve Löwegren, min vikarie, tyckte att det var en strålande möjlighet att få en elefant. Den skulle kunna bli en värdig pendang till den giraff som sedan många år stått utställd i museets entréhall. Han talade om saken med cheferna på konst- och stadshistoriska avdelningarna. De vägrade direkt att ha ett elefantskelett i entrén. 

Yngve insåg att något helt skelettmontage inte skulle bli möjligt, men tyckte att jag som avdelningschef skulle vara d den som skulle fatta det avgörande beslutet. Så han tackade ja till att få huvudet och skinnet, med fötter och ben. Men lyckligtvis bestämde han sig  för att avstå från det mesta av kroppsskelettet och alla inälvor. Problemen skulle därmed bli mina.

Det stora djuret hade redan legat dött flera dagar i Köpenhamn, innan den per lastbil skickades till Malmö. Den kom till Malmö museum ungefär en vecka innan jag var tillbaka efter semestern.

Augusti det året var inte särskilt varm, men elefanter har samma problem som alla andra döda djur, de börjar omgående att ruttna vid temperaturer över +4° C. Bortsett från i arktiska trakter och i högfjäll kommer redan efter någon eller några minuter en rad stora och små flugarter och lägger sina ägg på kadavret, främst vid kroppsöppningarna. Dessa ägg kläcks efter få timmar, olika snabbt beroende på temperatur och flugart. Larverna börjar omedelbart att äta på det döda djuret. 

Våra vanliga köttflugors och spyflugors larver lämnar kadavret efter ca en vecka och kan gå många meter innan de gräver ner sig i marken och förpuppas. Puppan kläcks efter något dygn. En fluga kan med barn och barnbarn etc. ge upphov till många miljoner flugor på ett år.  

Löwegren hade, som tur var, från början sagt ifrån att elefanten skulle levereras utan inälvor och huvudet frånskilt kroppen för att förenkla kommande hantering. Elefanten levererades med lastbil i två delar, dels huvudet med skinnet ner till bogarna, och dels resten av skinnet och benen i ett jättelikt paket. Kadavret hade vid leveransen alltså redan legat mer än en vecka och var i högsta grad flugattraktivt. Både kadaverdelarna placerades av konservatorn Birger Nordahl under en stor presenning bredvid soptunnorna bakom slottet. 

Lukten var synnerligen stark och flugorna svärmade redan under avlastningen i moln. Men en tur i oturen var att det under ”kadaverveckan” hade blåst en stadig sydväst, så den äckliga lukten blåste bort från Malmöhus och in över slottsträdgården, där problemet lyckligtvis inte uppmärksammades. 

Vi hade ganska goda möjligheter att ta hand om storvilt på museet. Det fanns ett särskilt rum i källaren, ””, med en mycket stor kokgryta – 80 cm i diameter – för stora skallar och ben. Konservator, Birger Nordahl, som skulle få maserationsrummet det jättejobb som elefantkoket skulle innebära, förstod redan innan leveransen, att denna stora gryta ändå var för liten för en elefantskalle med betar.

Jag insåg genast att det skulle vara omöjligt att montera det mer än veckogamla kadavret. Skallen hade Birger, som tur var, redan skickat till Skaneks anläggning i Krutmöllan för renkokning, när jag återinträdde i tjänst. Efter långa diskussioner och förhandlingar insåg jag att vi möjligen skulle kunna klara kraniet, som ju för resten redan var renkokat.
Elefanten hade som sagts anlänt till Malmö med huvudet och tillhörande skinn i ett stycke och det avflådda skinnet med de fyra benen kvar i skinnet i ett stort paket. Birger hade ”fläskat av” huvudet och alltså fått skallen renkokad. Det stora elefantskinnpaketet och huvudskinnet låg under en stor presenning vid sidan av avfallstunnorna i slottssystemets nordöstra hörn, nedanför vallen, som gick runt tre sidor av slottet/museet.

Vi hade en egen grovsmed på museet, den väldige Wirsén. Han kom upp på mitt rum genast på måndagsmorgonen och bad om ursäkt för att han kom med problem till mig, men sade med ursäktande stämma: 

”Intendenten, vi har fullt med små vita maskar i källaren.”

”Oj da, jag kommer ner om en liten stund, så får vi se vad som kan åtgärdas.”

svarade jag, och insåg omedelbart vad detta innebar.

Tyvärr besannades mina värsta farhågor. Maskarna var, som jag misstänkte, stora feta fluglarver, och minst i hundratal. Jag fick genast tag i konservatorn som berättade om skinnet under en presenning vid soptunnorna på vallen. När vi kom dit några minuter senare stod det stora flugsvärmar runt platsen och det hördes ett tydligt krafsande ljud från högen. Lyckligtvis hade det blåst i flera dagar så att lukten blåst ut över slottsträdgården och inte in i slottets olika lokaler.

Nu var goda råd dyra. Birger och jag var klara över att detta måste bort omgående. Vi lyfte på presenningen och det var spannvis, minst, med krälande fluglarver. Vi kom överens om att avlägsnandet måste ske, när publik och tjänstemän inte fanns på plats. Nästa morgon i tidigaste gryningen samlades vi vid soptunnorna med sopsäckar, borstar, skyfflar och min Volvo Duett. Vi, Birger Nordahl, hans assistent Robert Kristersson och jag arbetade i tre och en halv timme med maskarna. Robert höll sopsäcken, Birger borstade ihop och jag öste upp dem med skyffel i sopsäcken. Så knöts säcken noga ihop, lastades i bilen och så på nästa säck. Det blev hela sju smockfulla sopsäckar! Därefter körde Birger och jag, Robert fick inte plats! ut på Sjölundatippen och lastade ur alltihop. Vi hade fönstren öppna både på vägen ut och tillbaka.

Maskarna på källargolvet avlivade vi genom att vattna med en vattenkanna med utspädd formalinlösning. Smeden Wirse’n stod vid sidan och inspekterade det hela. Han var sedan så hygglig att han inte spred informationen om maskinvasionen i resten av museet, även om det ändå var samtalsämnet för dagen.

Det ljud som kom från maskarnas kravlande i de sju sopsäckarna i bak i bilen glömmer jag aldrig. Det tog veckor innan lukten helt försvunnit ur bilen, trots att min kära hustru Anna, som tog det hela som ett stort skämt, sprutade någon parfym i bilen, vilket inte på något sätt gjorde lukten bättre, snarare tvärt om.

Ett halvår efter elefantproblemet sade jag upp mig och lämnade muséet utan saknad. Men det berodde inte på elefanten, den var helt oskyldig.